Av Ernst Jünger, utdrag fra Über die Linie (1949), svensk oversettelse
TILEGNET MARTIN HEIDEGGER I ANLEDNING HANS 60-ÅRSDAG
Också i våra öknar finns det dock oaser i vilka vildmarken blomstrar. Jesaja insåg det under en lignande vändpunkt. Det er trädgårdarna dit Leviatan inte har tillträde och som han rör sig kring med vrede. Först og främst har vi döden. Idag, liksom förr, är människor som inte fruktar döden oändligt överlegsna också den största jordiska makt. Det är orsaken til att fruktan oavbrutet måsta spridas.
Makthavarna lever alltid med den ohyggliga föreställningen att inte bara enskilda utan många skulle kunne lämna denne fruktan bakom sig; det vore deras säkra fall. Häri ligger också den egentliga grunden til förbittringen mot varje läre som transcenderar. Där slumrar den största faran: att människan är utan fruktan. Det finns områden på jorden där man förföljer enbart ordet “metafysik” som kätteri. Att all hjältedyrkan och varje betydande människa måste dras ned i smutsen där är självklart.
Den andra grundläggande makten är Eros; där två människor älskar varandra undandrar de Leviatan ett område— de skapar et utrymme som han inte kan kontrollera. Eros kommer alltid, som en gudarnas sanna budbärare, att triumfera över alla titaniska bildningar. Man gör aldrig fel om man ställar sig på hans sida. I det här sammanhanget kan Henry Millers romaner beröras— i dem förs könet fram mot tekniken.
Det skänkar befrielse från tidens järnhårda tvång; man förintar maskinvärlden genom att man tar könet till sig. Den felaktiga slutsatsen ligger i att denna förintelse är punktuell och alltid måste stegras. Könet motsäger inte utan korresponderar med den tekniske processen i det organiska. På den nivån är det lika mycket släkt med det titaniska som den meningslösa blodspillan kanske är, ty drifterna gör motstånd endast när de leder til kärlek eller til offer. Det gör oss fria.
Eros lever också i vänskapen, som genomgår det slutgiltiga provet inför tyrannerna. Här renas och prövas den som guld i ugnen. i tider då misstänksamheten tränger ända in i familjen anpassar sig människan efter statens form. Hon rustar sig som en fästning ut vilken inte ett endaste tecken tränger ut. Där ett skämt, ja til och med underlåtandet av en gest kan innebära döden, råder stor vaksamhet. Tankar och känslor förblir dolda i det innersta; man undviker till och med vin eftersom det väcker sanningen.
I en sådan situation kan ett samtal med en förtrogen vän vara inte bara oändligt trösterikt, det kan också återföra och bekräfta världen i dess fria och rättferdiga mått. En människa räcker som vittne för att friheten inte ska försvinna. Men henne behöver vi. Då växar motståndskrafterna till sig. Tyrannerna vet detta och försöker upplösa det mänskliga i det allmänna och offentliga— det håller det oberäkneliga, det extraordinära på avstånd.
Vindskeivt 